Medvetandets landskap

Del I · Erfarenhet

”Medvetandet är mer än blott en punkt någonstans i en människokropp,
liksom virare plats där världen och det inre möts.”
— ur Archivum Mentis II:5

Medvetandet liknar ett landskap.
På morgonen öppnas det långsamt: ljus mot väggen, doften av kaffe, stegen i trapphuset, en röst i rummet bredvid.
Allt detta är inte bara intryck – det är koordinater i en karta som ritas om varje dag.

Vi tänker ofta på ”jaget” som en kärna, något avskilt och privat.
Men i praktiken formas det i rörelsen mellan saker: i samtalen vid frukostbordet, i blicken över tunnelbanevagnen, i handen som sträcker sig efter samma dörrhandtag som någon annan nyss släppte.
Medvetandet är inte bara inåtvänt; det är ett sätt världen får kontur på.

Det finns stunder när allt känns fragmenterat – tankar som fladdrar, kroppen på en plats och uppmärksamheten på en annan.
Och så finns de andra stunderna: när tiden samlar sig, när ljud, ljus och närvaro faller in i samma rytm.
Ett barn som skrattar vid bordet. En mening som landar rätt. Ett ögonblick av tyst samförstånd över disken på ett café.
I sådana stunder upplever man landskapet som helt.

Ingen bär sitt medvetande i ensamhet, även om det ofta känns så.
Vårt inre svarar hela tiden på sådant som händer mellan oss: hur någon lyssnar, hur någon inte hinner, hur en dörr förblir öppen lite längre än nödvändigt.
Vi blir till i det vi delar, inte bara i det vi tänker för oss själva.

Sett ur Solvinters perspektiv är medvetandet inte ”mystiskt” – det är vardagligt.
Det är den plats där det mest praktiska och det mest sårbara möts: minnet av gårdagens oro, listan i mobilen, beslutet att ändå stiga upp, trots allt.
Kartan ritas inte av teorier, utan av små val, små förskjutningar i hur vi ser på oss själva och på varandra.

Ibland förändras landskapet långsamt – som en årstidsskiftning.
Ibland sker skiftet på en sekund: en mening vi hör, en hand på vår axel, ett besked som inte går att göra ogjort.
Men oavsett tempo är erfarenheten densamma: det inre rummet justerar sig, rutterna vi brukar gå blir antingen trängre eller öppnare, och världen får en ny ton.

Att lära känna medvetandets landskap är inte att kontrollera det,
utan att lägga märke till hur det svarar.
Hur vissa ord sluter sig inom oss, medan andra skapar utrymme.
Hur vissa relationer gör världen mindre, och andra gör den större.
Och hur det ibland räcker att se allt detta, lugnt, utan brådska, för att en ny stig ska bli synlig.

jfr. 3 – Kartor över det inre rummet.
Ur Cartographia Mentis I:2, där medvetandet beskrivs som en vardaglig geografi: ett rum som formas av relationer, rytmer och återkommande val, snarare än av fixerade egenskaper.